Längtan
Något jag plötsligt nappade på var det här stycket ur en gammal bokanalys om romantiken, skrivet första året på gymnasiet:
"Följande dag återvände Erland till kullen vid bäcken. Bågen bar han i hand, och Käck följde med honom, men på jakt tänkte han icke. Han tänkte på Singoalla, den fina flickan.
.... Han kom till bäcken, men Singoalla var där icke. Måhända kommer hon, tänkte han, och han satte sig i gräset, där flickan förut suttit, och lyssnade länge till bäckens sorl. Men Singoalla kom icke."
Här framgår ett tydligt exempel på längtan, då Erland återvänder till bäcken varje dag i hopp om att åter få möta sin kärlek. Idag ser man längtan som att sträva efter det fullkomliga men under romantiken var det själva längtan, perioden mellan strävan och det fullkomliga, som var det bästa uttrycket för en oändlighetskänsla. En känsla som var väldigt stark, viktig och förekom ofta inom romantiken. Därför skulle längtan behållas och inte på något vis tillfredställas.
Mycket intressant för mig. Jag gillar hur känslan ska handskas med och hur den fungerar. En abstrakt unik känsla för det omedvetna.
Le masque aux yeux d'or
Det här en saga som handlar om tre djur. Räven, kråkan och skatan. Sagan är en fabel, d.v.s en kort berättelse som inte behöver vara sann men innehåller en viss sensmoral.
Det var en gång en kråka, som bodde i en skog. En dag skulle kråkan få ungar. Hon byggde ett bo högt upp i ett träd och la tre ägg i boet. Kråkan låg på sina ägg och ruvade i tre veckor. Sedan kläcktes de och ut kom tre små kråkungar.
Kråkmamman fick väldigt mycket att göra. Ungarna skulle ha mat hela tiden. De var jämt hungriga. Det fanns en del faror i skogen - tjuvar som ville ta hennes små ungar. Hon måste alltid tänka på att vakta dem.
Nära trädet bodde en räv. Han var farlig. När räven hörde ungarna pipa sa han till sig själv.
- Jaha, det finns visst mat åt mig i det där trädet. Men hur ska jag komma dit? Det är högt upp.
Räven funderade och funderade. Sedan gav han sig iväg till en by som låg i närheten. Han tänkte att han skulle göra något så att kråkan inte kunde känna igen honom.
Han gick till byns sophög. Där hittade han en hatt som han behöll. Lite längre bort såg han en gammal såg. Den tog han också.
Tidigt nästa morgon gick han till trädet med kråkungarna. Han hade hatten på huvudet och sågen under armen. När han kom fram till trädet började han såga i det.
Kråkan blev rädd när hon hörde ljudet från sågen. Hon tittade ut ur boet och ropade:
- Vem är du och varför sågar du i mitt träd?
- Det är inte ditt träd. Det är mitt. Jag är skogvaktare i den här skogen och alla träden är mina, svarade räven.
- Snälla skogvaktare. Såga inte ner det här trädet. Jag har mitt bo här och jag har tre små ungar, sa kråkan.
- Det är ditt eget fel. Varför har du byggt bo i mitt träd? Jag måste såga ner det nu med det samma.
- Snälla skogvaktare, sa kråkan med gråten i halsen. Kan du inte vänta några dagar, så att mina ungar blir större och kan flyga härifrån?
- Nej. Jag bryr mig inte om ditt prat. Det är mitt träd och jag ska såga ner det NU.
Räven fortsatte att såga. Det blev en djup skåra i trädet. Kråkan började gråta. Hon visste inte vad hon skulle göra.
- Nåja, sa räven och tittade listigt fram under hatten. Jag kan vänta i två dagar, men bara på ett villkor. Det är att du ger mig en av dina ungar.
Kråkan grät och grät och till slut slängde hon ner en av sina ungar till räven. Hon visste inte vad hon skulle göra annars. Räven slutade genast att såga, åt upp ungen och gick därifrån.
- Ha, tänkte han för sig själv, om jag kunde lura kråkan, kan jag säkert lura andra fåglar på samma sätt.
Efter ett tag kom en skata och hälsade på hos kråkan. Kråkan grät fortfarande och var mycket ledsen.
- Men vad har hänt, frågade skatan. Varför är du så ledsen? Och kråkan berättade.
- Det låter konstigt, sa skatan. En skogvaktare brukar inte såga ner friska träd. Säg till mig nästa gång han kommer, så ska jag se om det är en riktig skogvaktare.
Två dagar senare kom räven tillbaka till kråkans träd. Han hade hatten på huvudet och den gamla sågen under armen.
Kråkan flög genast iväg och hämtade skatan. Skatan kom. Hon tittade mycket noga på skogvaktaren. Sedan skakade hon på huvudet, vände sig till kråkan och sa:
- Din dumbom, det där är ingen skogvaktare. Det är den farliga räven. Men han kan inte såga ner ditt träd med den där gamla sågen. Du ska inte vara rädd.
Räven började såga i trädet. Kråkan böjde sig ner och ropade:
- Vem är du och varför sågar du i mitt träd?
- Jag är skogvaktaren och jag ska såga ner mitt träd, svarade räven.
- Jaså, sa kråkan. Jag tänker inte ge mig iväg. Förresten är du ingen skogvaktare. Du är bara en elak räv.
- Jaså, sa räven. Han var mycket förvånad. Vem har sagt att jag inte är skogvaktaren?
- Det var skatan, sa kråkan.
- Hm, sa räven.
Han slutade att såga och gick därifrån. För sig själv tänkte han att han skulle hämnas på skatan.
Några dagar senare hade han bestämt sig för hur han skulle göra. Han letade rätt på ett dike med smutsigt vatten. Han rullade sig så att han blev alldeles svart. Sedan gick han och la sig nära skatans bo. Han låg alldeles stilla och låtsades vara död.
När skatan fick se honom, flög hon över honom flera gånger. Men han rörde sig inte.
- Han måste vara död, tänkte skatan. Då kan jag hacka ut ögonen på honom, sa hon till sig själv.
Hon flög ner och satte sig på rävens huvud. Men just som hon skulle börja hacka med näbben i hans ögon, öppnade räven munnen och bet tag i hennes stjärt. Hon satt fast. Skatan förstod att hon blivit lurad. Vad skulle hon nu göra? Hon måste hitta på något för att lura räven.
Hon sa: - Tänk efter räv! Du kan äta upp mig. Men i morgon är du hungrig igen. Om du släpper mig, kan jag lära dig olika sätt att få mat. Jag är listig precis som du.
- Det kanske är en bra idé, tänkte räven.
- Bestäm dig, sa skatan.
- OK, sa räven.
Det var en gång en kråka, som bodde i en skog. En dag skulle kråkan få ungar. Hon byggde ett bo högt upp i ett träd och la tre ägg i boet. Kråkan låg på sina ägg och ruvade i tre veckor. Sedan kläcktes de och ut kom tre små kråkungar.
Kråkmamman fick väldigt mycket att göra. Ungarna skulle ha mat hela tiden. De var jämt hungriga. Det fanns en del faror i skogen - tjuvar som ville ta hennes små ungar. Hon måste alltid tänka på att vakta dem.
Nära trädet bodde en räv. Han var farlig. När räven hörde ungarna pipa sa han till sig själv.
- Jaha, det finns visst mat åt mig i det där trädet. Men hur ska jag komma dit? Det är högt upp.
Räven funderade och funderade. Sedan gav han sig iväg till en by som låg i närheten. Han tänkte att han skulle göra något så att kråkan inte kunde känna igen honom.
Han gick till byns sophög. Där hittade han en hatt som han behöll. Lite längre bort såg han en gammal såg. Den tog han också.
Tidigt nästa morgon gick han till trädet med kråkungarna. Han hade hatten på huvudet och sågen under armen. När han kom fram till trädet började han såga i det.
Kråkan blev rädd när hon hörde ljudet från sågen. Hon tittade ut ur boet och ropade:
- Vem är du och varför sågar du i mitt träd?
- Det är inte ditt träd. Det är mitt. Jag är skogvaktare i den här skogen och alla träden är mina, svarade räven.
- Snälla skogvaktare. Såga inte ner det här trädet. Jag har mitt bo här och jag har tre små ungar, sa kråkan.
- Det är ditt eget fel. Varför har du byggt bo i mitt träd? Jag måste såga ner det nu med det samma.
- Snälla skogvaktare, sa kråkan med gråten i halsen. Kan du inte vänta några dagar, så att mina ungar blir större och kan flyga härifrån?
- Nej. Jag bryr mig inte om ditt prat. Det är mitt träd och jag ska såga ner det NU.
Räven fortsatte att såga. Det blev en djup skåra i trädet. Kråkan började gråta. Hon visste inte vad hon skulle göra.
- Nåja, sa räven och tittade listigt fram under hatten. Jag kan vänta i två dagar, men bara på ett villkor. Det är att du ger mig en av dina ungar.
Kråkan grät och grät och till slut slängde hon ner en av sina ungar till räven. Hon visste inte vad hon skulle göra annars. Räven slutade genast att såga, åt upp ungen och gick därifrån.
- Ha, tänkte han för sig själv, om jag kunde lura kråkan, kan jag säkert lura andra fåglar på samma sätt.
Efter ett tag kom en skata och hälsade på hos kråkan. Kråkan grät fortfarande och var mycket ledsen.
- Men vad har hänt, frågade skatan. Varför är du så ledsen? Och kråkan berättade.
- Det låter konstigt, sa skatan. En skogvaktare brukar inte såga ner friska träd. Säg till mig nästa gång han kommer, så ska jag se om det är en riktig skogvaktare.
Två dagar senare kom räven tillbaka till kråkans träd. Han hade hatten på huvudet och den gamla sågen under armen.
Kråkan flög genast iväg och hämtade skatan. Skatan kom. Hon tittade mycket noga på skogvaktaren. Sedan skakade hon på huvudet, vände sig till kråkan och sa:
- Din dumbom, det där är ingen skogvaktare. Det är den farliga räven. Men han kan inte såga ner ditt träd med den där gamla sågen. Du ska inte vara rädd.
Räven började såga i trädet. Kråkan böjde sig ner och ropade:
- Vem är du och varför sågar du i mitt träd?
- Jag är skogvaktaren och jag ska såga ner mitt träd, svarade räven.
- Jaså, sa kråkan. Jag tänker inte ge mig iväg. Förresten är du ingen skogvaktare. Du är bara en elak räv.
- Jaså, sa räven. Han var mycket förvånad. Vem har sagt att jag inte är skogvaktaren?
- Det var skatan, sa kråkan.
- Hm, sa räven.
Han slutade att såga och gick därifrån. För sig själv tänkte han att han skulle hämnas på skatan.
Några dagar senare hade han bestämt sig för hur han skulle göra. Han letade rätt på ett dike med smutsigt vatten. Han rullade sig så att han blev alldeles svart. Sedan gick han och la sig nära skatans bo. Han låg alldeles stilla och låtsades vara död.
När skatan fick se honom, flög hon över honom flera gånger. Men han rörde sig inte.
- Han måste vara död, tänkte skatan. Då kan jag hacka ut ögonen på honom, sa hon till sig själv.
Hon flög ner och satte sig på rävens huvud. Men just som hon skulle börja hacka med näbben i hans ögon, öppnade räven munnen och bet tag i hennes stjärt. Hon satt fast. Skatan förstod att hon blivit lurad. Vad skulle hon nu göra? Hon måste hitta på något för att lura räven.
Hon sa: - Tänk efter räv! Du kan äta upp mig. Men i morgon är du hungrig igen. Om du släpper mig, kan jag lära dig olika sätt att få mat. Jag är listig precis som du.
- Det kanske är en bra idé, tänkte räven.
- Bestäm dig, sa skatan.
- OK, sa räven.
