Längtan
"Följande dag återvände Erland till kullen vid bäcken. Bågen bar han i hand, och Käck följde med honom, men på jakt tänkte han icke. Han tänkte på Singoalla, den fina flickan.
.... Han kom till bäcken, men Singoalla var där icke. Måhända kommer hon, tänkte han, och han satte sig i gräset, där flickan förut suttit, och lyssnade länge till bäckens sorl. Men Singoalla kom icke."
Här framgår ett tydligt exempel på längtan, då Erland återvänder till bäcken varje dag i hopp om att åter få möta sin kärlek. Idag ser man längtan som att sträva efter det fullkomliga men under romantiken var det själva längtan, perioden mellan strävan och det fullkomliga, som var det bästa uttrycket för en oändlighetskänsla. En känsla som var väldigt stark, viktig och förekom ofta inom romantiken. Därför skulle längtan behållas och inte på något vis tillfredställas.
Mycket intressant för mig. Jag gillar hur känslan ska handskas med och hur den fungerar. En abstrakt unik känsla för det omedvetna.
